Det som inte fångas.

och du säger att du hellre hoppar än flyttar härifrån.

du ligger bredvid mig i fönstret vi har bäddat in oss i täcken och jag spelar musik som känns i hela kroppen. solen har gått ner för längesedan men tack vare gatuljusen som ger ifrån sig den dunkla orangea tonen av vemod kan man urskilja de kyrktorn och takåsar som omringar oss. "det är nu vi skulle röka". luften är kall och fuktig, men under täcket känns allt ändå precis som det ska. vi är någon annanstans, sådär som att ens tankar är splittrade likt krossat glas. vissa bitar hittas aldrig, tills den dagen då någon trampar på det. glas i foten, en borttappad tanke. juste. ett löfte, ett löfte om att vi aldrig lämnar det här, känslan, känslan av att ha hittat hemma.


Kommentarer
Postat av: Hanna

och du skriver ju också så fantastiskt så man vet inte vad. vill ha mer av sånt. eller du behöver ju inte publicera det någonstans, behöver inte låta någon läsa det men det viktiga är bara att du skriver för du har sån otrolig talan för det med. och det vore så himla sorgligt om inte världen fick ta del av den. du sätter ord på det som inte går att sätta ord på typ. och det är ju så grymt så jag inte kan beskriva det. och jag säger inte bara detta för att du är min vän utan för att jag verkligen menar det, innerst inne.

2010-04-06 @ 01:15:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0